Sorgens plats

I år är två av mina texter med i konstprojektet Text Type Light. En av dem är Sorgens plats. De två raderna kommer från ett reportage som jag skrev i Kreativt skrivande A på Södertörns högskola våren 2019.

"Här är sorgens plats. Ändå har sorgen ingen plats" skrivet med ljus i mörker med Almhöjden i bakgrunden
Type Text Light: Sorgens plats, text av Maria Niemi. Ett konstprojekt av Jonas Johansson och Victoria Albrecht, Svartljus, 2020.

Här är ett utdrag ur reportaget:

”Allt känns mycket mer ensamt nu” – om det svåra att mötas i sorg

Jag ska till sorgens plats. Det är en sen eftermiddag i februari och luften är krispig.

Jag stiger av på busshållplatsen vid Skogskyrkogårdens tunnelbanestation. Vandrar efter den långsmala promenadstigen som ligger vid kyrkogården. Tallarna som omger den är så långa att de når himlen. En man med en svart kappa, svart tygpåse och till och med en svart labrador går framför mig. Ska han också till kyrkogården för att sörja eller är det bara en slump att han bär sorgens färger?

Den stenmurade ingången leder mig in och framför mig ser jag de världsarvskända men samtidigt kusligt ensliga almarna på kullen. Till och med grenarna verkar ensamma, trots att de alla sitter på samma stam.

 Jag går upp mot Almhöjden. En meditationslund dit man leds upp till via Sigurd Lewerentz trappa. På Skogskyrkogårdens webbplats står det att ju högre man kommer i trappan desto lägre blir varje trappsteg, för att besökaren inte ska bli uttröttad av stigningen utan känna ett lugn väl uppe på meditationsplatsen. Men det är inte min upplevelse av trappan. Den är brant, saknar ett räcke och de gäckande träden där uppe ser ut att vilja lägga sina fingrar på en. Det är svårt att gå upp här utan att få känningar av yrsel.

Uppe på Almhöjden sitter en kvinna med en beige kappa. Förmodligen sitter hon där och sörjer någon. Hon går när hon hör mina fotsteg, utan att möta mitt ansikte. Varför möts vi inte? Varför möts vi inte i vår sorg? Hade vi stått på samma busshållplats hade vi kanske pratat om vädret eller frågat om bussen är sen. Hade vi stått på samma brygga hade vi kanske sagt något om hur vackert det är här, hur härligt det är att vara ute i naturen, under den blå himlen. Men nu när vi står här på en av Stockholms vackraste platser säger vi inget, trots skådespelet till skymning. I sorg ska man inte störa.

Jag sätter mig ned på en bänk och tittar ut mot horisonten. Bilarna från motorvägen formar ett ständigt brus. Här är jag ensam och där borta fortsätter livet.

[Reportaget i sin helhet publicerar jag inte här av respekt för de medverkande, men det avslutas med följande stycke]

Uppe på Almhöjden har solen just gått ned och kylan manar mig bort därifrån. Ger inte ro till att sörja. Sorgen får sällan plats. Får inte den plats den förtjänar eller behöver. Jag är på sorgens plats. Ändå har sorgen ingen plats. Man ska passa på att sörja första året när det finns en lucka hos andra att ta emot det.

Eller som Annika Norlin skriver i en av sina låtar:

”Om ett år eller två kommer det här vara över. Om ett år eller två, är det aldrig över.”

Dela inlägget

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på print
Dela på email

© Maria Niemi, 2020

Hemsidan skapad av iver.nu